Gråtdag
Igår dog en nära väns morfar i cancer. Det tar fram en massa minnen. Från den soliga sommardagen jag fick veta att en jättenära vän till familjen hade dött i cancer.
Hon var min dagisfröken när jag var en liten flicka, hon var medlem i våran församling och vi träffades nästan alla dar i veckan när jag var liten. Sen när jag blev större och började i skolan så träffades vi mindre, då bara på söndagarna. Och vi var väldigt nära. Sen flyttade vi från min barndomsstad, trettiofem mil därifrån. Då träffades vi tillslut mindre och mindre, och jag glömde bort hur underbar hon alltid varit mot mig. Efter några år av att inte träffat henne alls så går jag till kyrkan när jag är i min gamla hemstad och hälsar på. Hon var där, och efter gudstjänsten kommer hon fram till mig och kramar mig och säger att hon var så glad att hon fick träffa mig en sista gång. Då fattar jag ingenting men ler och säger att det var trevligt att träffa henne också.
Senare kommer det fram att hon hade cancer. Men då tänkte jag att hon dör inte, hon klarar det, för hon har alltid varit stark, och hon har alltid funnits där. Ett halvår senare sitter jag i bilen, påväg hem från stallet. Då får min mor ett samtal, hon börjar gråta när hon lägger på. Och hon berättar för min syster att min dagisfröken hade dött. Att läkaren hade sagt att hon började bli bättre och hon hade då åkt med sin man till sin sommarstuga. Men där hade hon blivit jättedålig och hennes man hade ringt efter ambulans. Men hon dog på vägen till sjukhuset.
Detta var som dök upp i mitt huvud i en enda röra när min vän berättade om sin morfar. Och det har fortsatt komma upp i mitt huvud i tio och otid på skolan, hemma och i mina drömmar.
Jag saknar dig dagisfröken.! Och jag är ledsen att jag aldrig fattade... Och att jag aldrig berättade hur mycket du har betytt för mig under alla år...♥
Hon var min dagisfröken när jag var en liten flicka, hon var medlem i våran församling och vi träffades nästan alla dar i veckan när jag var liten. Sen när jag blev större och började i skolan så träffades vi mindre, då bara på söndagarna. Och vi var väldigt nära. Sen flyttade vi från min barndomsstad, trettiofem mil därifrån. Då träffades vi tillslut mindre och mindre, och jag glömde bort hur underbar hon alltid varit mot mig. Efter några år av att inte träffat henne alls så går jag till kyrkan när jag är i min gamla hemstad och hälsar på. Hon var där, och efter gudstjänsten kommer hon fram till mig och kramar mig och säger att hon var så glad att hon fick träffa mig en sista gång. Då fattar jag ingenting men ler och säger att det var trevligt att träffa henne också.
Senare kommer det fram att hon hade cancer. Men då tänkte jag att hon dör inte, hon klarar det, för hon har alltid varit stark, och hon har alltid funnits där. Ett halvår senare sitter jag i bilen, påväg hem från stallet. Då får min mor ett samtal, hon börjar gråta när hon lägger på. Och hon berättar för min syster att min dagisfröken hade dött. Att läkaren hade sagt att hon började bli bättre och hon hade då åkt med sin man till sin sommarstuga. Men där hade hon blivit jättedålig och hennes man hade ringt efter ambulans. Men hon dog på vägen till sjukhuset.
Detta var som dök upp i mitt huvud i en enda röra när min vän berättade om sin morfar. Och det har fortsatt komma upp i mitt huvud i tio och otid på skolan, hemma och i mina drömmar.
Jag saknar dig dagisfröken.! Och jag är ledsen att jag aldrig fattade... Och att jag aldrig berättade hur mycket du har betytt för mig under alla år...♥
